Vad som hände under den här tiden har beskrivits av ett ögonvittne vid namn Sherard Osborn เชอราร์ด ออสบอร์น (25 april 1822-6 maj 1875). Han var då en ung brittisk marinofficer som befann sig ombord på ett av de brittiska krigsfartygen som jag kommer att berätta om här nedan.

Sherard skrev en bok efter händelserna vid namn The Blockade of Kedah in 1838; A Midshipman's Exploits in Malayan Waters, som publicerades 1857. Det jag skrivit här nedan är baserat på delar av denna bok. En del av det som nämns i denna artikel har också nämnts i den föregående artikeln ”Upproret i söder 1838-1839.” Trots att britterna faktiskt var siamesernas allierade skriver Sherard om sin växande beundran både för sin malajiska besättning och för Kedah-malajerna.

I juli 1838 omdirigerades de engelska krigsfartyg som patrullerade Kedahs kust på västra delen av Malackahalvön till den östra delen av halvön. Detta för att undersöka misstänkta fartyg vid Terengganu. Då passade malajerna på att segla över det obevakade sundet där de slog sig samman med dussintals mindre flottstyrkor som gömt sig i flodmynningarnas mangroveskogar vid Kedah.

Tidsmässigt stämmer detta dock inte riktigt överens med det jag skrivit i den föregående artikeln ”Upproret i söder 1838-1839.”

Då engelsmännen återvände till Kedahs kust hade malajerna koncentrerat sina styrkor vid Merbokflodens mynning. Malajerna svepte därefter upp mot fortet vid Kedahflodens (Maenam Keda) แม่น้ำเกดะห์ mynning som hölls av en liten siamesisk garnison. Här gjorde de processen kort med siameserna som massakrerades.

Malajerna förstärkte därefter sin position i Kuala Kedah medan deras huvudstyrka drev bort övriga siameser från Kedah. Därefter fortsatte de sin framryckning och erövrade i snabb följd Perlis, Satun och Trang.

De segerrusiga malajerna fortsatte nu norrut in på siamesiskt territorium. Fyra av de sju staterna i Pattani valde att stödja upproret och malajernas militära styrka ökade till omkring 10 000 man. Man lyckades nu skära av Songkhla från den andra sidan av Malackahalvön och belägrade den siamesiska garnisonen här som bestod av 2 000 siameser och 500 kineser. Målet var att hålla siameserna på defensiven till efter monsunregnen då man ville få tid till att förstärka sin militära position i Kedah.

I december 1838 hade den brittiska flottan återvänt till Kedah där man störde malajernas förflyttningar av trupper och förnödenheter utmed kusten. Fartyget HMS Hyacinth med sina 18 kanoner ankrade upp utanför Kuala Kedah strax utom räckhåll för malajernas kanoner och fortet belägrades.

De tre brittiska kanonbåtarna HMS Diamond, HMS Pearl och HMS Emerald patrullerade sedan kusten från Kuala Kedah till ön Pulau Dayang Bunting (Ko Dayang Banting) เกาะดายัง บันติง. Dessa fartyg var bemannade med frisläppta malajpirater från Straits Settlements och de var därmed erfarna sjömän. Det brittiska Ostindiska kompaniets skovelhjulsdrivna ångfartyg Diana hölls i beredskap i Singapore.

Snart anlände också ett siamesiskt krigsfartyg till platsen, men detta fartyg ankrade betydligt längre bort från kusten än Hyacinth för att undvika kanoneld från malajerna. När britterna erbjöd siameserna att delta i blockaden avböjde kaptenen dock erbjudandet. Han gjorde detta med kommentaren "tidak bagus, tidak bagus” på malajiska, vilket översätts till "nej det är inte bra, inte bra.” Han avslog britternas erbjudande så många gånger att hans fartyg, vars namn man inte visste, faktiskt blev känt som Tidak Bagus!

Malajernas segertåg bröts när en siamesisk armé på 10 000 man plötsligt gick över gränsen till Kedah tidigt 1839 och hävde belägringen av Songkhla. De malajer som hamnat i kläm när belägringen bröts utsattes för kraftfulla siamesiska angrepp från både Songkhlas försvarare och de nyanlända styrkorna. Detta resulterade i att malajernas styrkor skingrades och de överlevande försökte desperat ta sig hem till Kedah.

Malajerna i Kedah drabbades nu av panik då de var väl medvetna om hur siameserna hade behandlat dem under tidigare krig. Det skulle också visa sig att deras rädsla i allra högsta grad var befogad. Jag spar gärna läsarna från detaljerade upplysningar om vad de utsattes för. Du kan själv leta upp detta i den externa länken ”Belägringen av Kedah 1838-1839.” Jag vill dock varna dig för att det handlar om ofattbara vidrigheter.

Siameserna avancerade nu och kom allt närmare Kuala Kedah. Bakom sig lämnade de brinnande och rykande byar och risfält. Tusentals skräckslagna människor flydde i allt som kunde flyta nerför floden mot fortet i Kuala Kedah för att söka skydd. De flesta båtarna som flyktingarna kom i var för små för att kunna ta sig till den relativa säkerheten till Penang eller till Wellesley på fastlandet.

Tusentals flyktingar fanns snart runt britternas krigsfartyg som ju faktiskt var siamesernas allierade. Sherard Osborn berättade att de låg för ankar bland en mängd flytetyg av alla former och storlekar. Han berättade också att många av kanoterna riskerade att sjunka vid hans fartyg och att de fick rädda de olyckliga upp på fartygsdäcket.

Sherard talar om sju något större fartyg och etthundrafemton småbåtar ute på havet som förmodligen hade mer än 3 000 personer ombord. Av dessa var två tredjedelar kvinnor och resten barn och äldre män förutom några få män som kunde navigera båtarna. Under natten som Sherard beskrev föddes två barn.

Flyktingarna vittnade om de fruktansvärda övergrepp de utsatts för. Men även malajerna hade begått brutala handlingar. Tre hundra siamesiska fångar som tagits till fånga tidigt under kriget hade förts bort till en torrlagd damm där de stacks ner med dolkar av sina fångvaktare och nedkastade i dammen. Valet av plats för massakern var inte vald av en slump. Den låg på den väg där siameserna var tvungna att rycka fram.

Då siameserna till sist nådde fram till Kuala Kedah hade de nåtts av förstärkningar och deras antal hade växt till 15 000 man. Av dessa var 10 000 utrustade med moderna flintmusköter och de hade också med sig stridselefanter. Väl på plats började de skjuta mot fortet och på de försvarande malajerna som låg gömda i djungeln utanför fortet. Den siamesiska beskjutningen var så intensiv att de brittiska krigsfartygen blev tvungna att flytta på sig då flera kanonkulor landade farligt nära dem i vattnet.

Malajernas kanoner som var riktade mot land användes, men de kanoner som var riktade mot havet och britternas fartyg användes inte under blockaden.

På andra sidan floden hade nu siameserna intagit staden Kuala Kedah och prickskyttar i staden bekämpade de malajiska försvararna. Försvararna som nu bara uppgick till mindre än 200 man bestod förutom av malajer av ett antal indiska legosoldater (rajputer). Försvararna gjorde under natten den 19 mars 1839 ett desperat försök att eliminera krypskyttarna och att tysta några av de siamesiska kanonerna, men ute i det öppna hamnade de i en förödande korseld och de skingrades.

De kvarvarande försvararna förstod nu att fortet skulle falla innan soluppgången och de överlevande fick besked om att rädda sig själva efter bästa förmåga. Några valde att ta sig ut genom fartygsblockaden och några valde att simma över floden och sedan försöka fly utmed kusten. Femton av de indiska soldaterna gav de första flyende eldunderstöd under ett par timmar innan de själva valde att försöka simma ut till de brittiska fartygen.

Sherard Osborn berättar att de flesta av indierna inte simmade så bra och att de omkom på grund av tidvattenströmmar och alligatorer (krokodiler)! Då dagen grydde den 20 mars hade siameserna redan tagit sig in i fortet och Kedahs försök att bli självständigt hade misslyckats.